Jag kommer på mig själv med att åter sitta och le förväntansfullt mot min telefon. Nej, det är inte skatteåterbäringen. Inte heller hundar som har hjul istället för bakben. Däremot en inte så lågmäld amerikansk tjej som suger på dyra, sura, svenska godisbitar och recenserar dem på Tiktok. Galenskapen där svenskt godis trendat bland amerikaner på sociala medier har pågått sedan början av året och jag förstår inte varför jag inte scrollar vidare. Varför sitter jag och läser kommentarerna som till 99 procent består av nippriga svenskar som vill förklara saker om svenskt godis? Varför är jag så jävla glad?
Den svenska godisbutiken Bonbon i New York har gjort stor succé och Tiktok svämmar över av videos på butikens rosa påsar där en näve lösgodis kostar två hundra kronor.
Jag stör mig.
Varför är vi svenskar fortfarande så omättliga på amerikansk bekräftelse?
Varje gång Ikea nämns i en serie, Abba spelas i bakgrunden i en Hollywood-film eller varje gång Alexander Skarsgård bär en Fjällräven-jacka i Succession alternativt tvingas berätta om surströmming i en talkshow blir vi darriga av upphetsning och måste nämna det för någon. “HÖRDE DU, DE SA SVERIGE!!”
Jag tror det är ett klassiskt fall av otrygg ambivalent anknytning. Ni vet anknytningsteorin – att barn är genetiskt kodade att knyta an till sina föräldrar för att överleva. Överleva sen stäppens tid. Jag älskar att tänka på stäppen. En enklare tid?
John Bowly, anknytningsteorins fader, menar att barn går igenom olika faser i vilka de till slut urskiljer vilka vuxna de haft mest kontakt med och strävar från ett års ålder att upprätthålla en kontakt med dessa.
Beroende på hur tryggt barnet känt sig under den första tiden så kommer det sedan att prägla personens relationer hela livet. Otrygg ambivalent anknytning är rubriken för de barn som ibland blir omhändertagna och tröstade men ibland inte, något som lämnar en rädsla för att bli övergiven och som i vuxen ålder kan bidra till ett stort närhets- och bekräftelsebehov.
Så – har pappa Amerika kommit och gått så många gånger och gett så dubbla budskap att vi nu snabbt tuggar i oss av minsta bekräftelse när vi kan få den?
Är det samma mekanism som när vi lite mindre coola ville bli bekräftade av de coola och populära på högstadiet, som vi var avundsjuka på men som vi i smyg föraktade för att vi tyckte att de var dumma som tjuvrökte, inte skötte skolan och hade små små handväskor?
USA föraktar socialism och småskalighet men älskar surt godis, Abba och dyra funktionskläder.
Vi tycker ju ofta att amerikaner är skräniga och lite dumma. Ändå skriker vi av lycka när den lilla bruna fjällräven skymtar förbi på HBO eller när en sur Bubs-skalle glider in i en grinande mun smyckad med lite för mycket fillers och porslinsfasad.
Varför ville jag ha bekräftelse av tjuvrökargänget när jag egentligen var ganska säker på att pluggande samt dans- och teaterlektioner var rätt väg för mig? Kanske för att de var vilda rebeller som vågade skrika ut sina åsikter och ha stringtrosor. Jag hade vanliga trosor som täckte mycket och vågade inte säga emot mina föräldrar och lärare eller komma hem efter utsatt tid.
Sigge Eklund hade en teori i podden Alex & Sigge. Den handlade om det amerikanska lynnet och att den amerikanska mentaliteten byggde på att alla som utvandrat från sina hemländer hade någon form av bokstavskombination, var utåtriktade och äventyrslystna. De som blev kvar (vi) var lite mer hämmade och de som kom att utgöra essensen för det som sedan blev jantelagen.
Det är också drivkraften i Vilhelm Mobergs utvandrarserie, där ett gäng smålänningar vantrivs under överhetens stränga hand och därför lämnar moderlandet för ett nytt och fritt liv i Amerika. Karl Oskar, Kristina och Ulrika från Västergöhl var först och sedan Anna Anka och de andra moderna utvandrarna.
Om vi leker med tanken är alltså den svenska mentaliteten byggd på en något stramare bakgrund där vi arbetat hårt, kuvat oss och stått med mössan i hand och i förlängningen skapat en socialistisk grund som gjort oss stolta över kollektivet, skattesystemet och den blygsamma utstrålningen. Något som amerikanarna sett ner på i sin vräkighet.
Men i smyg har vi odlat en hemlig dröm om att bli bekräftade av den populära i klassen, den som vägrade huka sig och stå med mössan i hand.
För man vill bli älskad, i brist därpå beundrad. USA föraktar socialism och småskalighet men älskar surt godis, Abba och dyra funktionskläder. Och som de ambivalenta otrygga vi är tar vi det vi kan få även om det aldrig kommer vara riktig kärlek.
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
Varför vill vi att amerikaner ska älska oss?
17
1
26.04.2024
Jag kommer på mig själv med att åter sitta och le förväntansfullt mot min telefon. Nej, det är inte skatteåterbäringen. Inte heller hundar som har hjul istället för bakben. Däremot en inte så lågmäld amerikansk tjej som suger på dyra, sura, svenska godisbitar och recenserar dem på Tiktok. Galenskapen där svenskt godis trendat bland amerikaner på sociala medier har pågått sedan början av året och jag förstår inte varför jag inte scrollar vidare. Varför sitter jag och läser kommentarerna som till 99 procent består av nippriga svenskar som vill förklara saker om svenskt godis? Varför är jag så jävla glad?
Den svenska godisbutiken Bonbon i New York har gjort stor succé och Tiktok svämmar över av videos på butikens rosa påsar där en näve lösgodis kostar två hundra kronor.
Jag stör mig.
Varför är vi svenskar fortfarande så omättliga på amerikansk bekräftelse?
Varje gång Ikea nämns i en serie, Abba spelas i bakgrunden i en Hollywood-film eller varje gång Alexander Skarsgård bär en Fjällräven-jacka i Succession alternativt tvingas berätta om surströmming i en talkshow blir vi darriga av upphetsning och måste nämna det för någon. “HÖRDE DU, DE SA SVERIGE!!”
Jag tror........
© Göteborgs-Posten
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Rami G Khouri
Mort Laitner
Donald Low
Ali Fathollah-Nejad
Nikkei Editorial
