Nu, snart, nästan, nu då, bara timmar kvar, snart, nu är vi nästan i mål, hurra, hurra, eller vänta, jo, nu, snart, snart... Är det i dag det händer? Vi håller andan.
Efter två års guppig väg mot fullvärdigt Natomedlemskap, kan det vara i dag det blir verklighet. Nu, snart, snart... Snart är vi skyddade mot ondskan i världen, invirade i västvärldens militära filt, under det amerikanska kärnvapenparaplyet; torra, varma, inneslutna, skyddade, trygga.
Missförstå mig inte. Jag ser hellre att Sverige är medlem i Nato än inte medlem i Nato. Jag ser hellre att vår försvarskapacitet är sammanlänkad med Natoländernas, än inte, och jag är glad att vår solidaritet med Finland och Baltikum konsolideras genom medlemskapet. Men det är tragikomiskt, eller ironiskt, eller illavarslande, att medan vi upprymda börjar lirka upp champagnekorkarna smäller det runtom i Sverige. Senaste dagarna: På Lidingö (två skadade), i Farsta (fem skadade), i Linköping, i Frölunda (en skadad). Trappuppgångar demoleras, glassplitter flyger in i sovrum och skär i sovande kroppar, hundratals människor vaknar skräckslagna.
Göteborg har utsatts för sju bombdåd bara sedan årsskiftet, hela landet för ett trettiotal. Det är en fortsättning av förra året, rekordåret, då det exploderade 149 gånger.
Allt större områden i Sveriges stora och mellanstora städer är krigszoner. Barn och unga dras in i grov kriminalitet, en miljö där mänskoliv är ett slags valuta – fast utan värde. Är man som medborgare, som det heter, på fel plats på fel tidpunkt, kan man bli mördad. Och bor man på ”fel” adress kan man vakna av glassplitter på kudden och av att lägenhetsdörren viker sig inåt.
En del hårdhudade personer sopar upp splittret och går vidare. Andra får tillvaron sönderslagen, när känslan av trygghet krossas.
Det finns nästan inga reportage om barnen som drabbas, om barnen som inte vill gå och lägga sig, om de ångestfyllda barnen som inte kan somna: Kommer det smälla i natt? Måste vi flytta? Kommer vi dö? Det är synd, för om vi fick läsa om barnen, skulle vi drabbas av det enda rimliga: vrede.
På redaktioner runtom i Stockholmsområdet sitter ledarskribenter och politiska kommentatorer och känner att det kanske sammantaget gått lite för långt med brottsbekämpningen, att de hittills presenterade åtgärderna naggat rättsstaten i kanten. Var för sig är åtgärderna inte systemhotande, men sammantaget...ja, det känns lite olustigt, man känner liksom inte igen sig.
Det är en teoretisk oro, en oro som väger lätt i jämförelse med att barn vaknar mitt i natten av öronbedövande explosioner. I Sverige. 2024.
Sprängningarna är ett uttryck för den fullständigt hänsynslöshet som präglar de kriminella miljöerna. Det är viktigt att göra riktade insatser för att komma åt just bombdåden. Det är till exempel fortfarande alldeles för lätt att få tag på sprängämnen via byggarbetsplatser. Men roten till det onda måste dras upp, och det låter sig inte göras med mindre än att Polisen fått verktyg som ger dem övertaget.
Sverige är hotat, svenskar är inte trygga ens i sina hem, men hotet kommer inte främst utifrån, utan inifrån, och så har det varit ganska länge nu. Snart flyger champagnekorkarna i luften, men tillståndet i vårt land ger en bitter eftersmak åt bubblet.
Nu återstår att trygga den inre säkerheten
12
0
07.03.2024
Nu, snart, nästan, nu då, bara timmar kvar, snart, nu är vi nästan i mål, hurra, hurra, eller vänta, jo, nu, snart, snart... Är det i dag det händer? Vi håller andan.
Efter två års guppig väg mot fullvärdigt Natomedlemskap, kan det vara i dag det blir verklighet. Nu, snart, snart... Snart är vi skyddade mot ondskan i världen, invirade i västvärldens militära filt, under det amerikanska kärnvapenparaplyet; torra, varma, inneslutna, skyddade, trygga.
Missförstå mig inte. Jag ser hellre att Sverige är medlem i Nato än inte medlem i Nato. Jag ser hellre att vår försvarskapacitet är sammanlänkad med Natoländernas, än inte, och jag är glad att vår solidaritet med Finland och Baltikum konsolideras genom medlemskapet. Men det är tragikomiskt, eller ironiskt, eller illavarslande, att medan vi upprymda börjar lirka........
© Göteborgs-Posten
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Rami G Khouri
Mort Laitner
Donald Low
Ali Fathollah-Nejad
Nikkei Editorial
Michael Kwet
