Det nya lagförslaget bygger inte på självbestämmande, vilket vi helst hade velat ha, men förslaget gör processen enklare och snabbare. Istället för en medicinsk diagnos behövs endast ett läkarintyg.

Det innebär en stor förbättring för en av de mest utsatta grupperna i samhället. Köerna är långa till könsidentitetsmottagningarna och det kan ta uppemot åtta år att få en diagnos. Det blir otroligt tufft för den som väntar, och dessutom en belastning på vården att behöva utreda personer som enbart är ute efter att justera sitt kön i folkbokföringen. Enligt RFSL lägger psykiatrerna i könsutreningsteamen enligt egen beräkning ungefär en fjärdedel av sin tid på att skriva läkarintyg och administration för att patienterna ska kunna ansöka om att ändra juridiskt kön.

Tonläget i debatten inför lagändringen har varit uppskruvat och många har uttryckt oro över vad som kommer hända. Då kan det hjälpa att titta på vad som har hänt i andra länder som redan infört liknande lagstiftning, som till exempel Danmark, Norge och Finland.

Där har lagstiftningen INTE lett till massiva ökningar av antalet människor som genomgår kirurgisk ingrepp, den har INTE skapat oreda i den könsuppdelade statistiken som är så viktig för jämställdhetsarbetet och den har INTE lett till övergrepp i könsuppdelade omklädningsrum, fängelser eller på skyddade boenden för kvinnor. Däremot har lagstiftning som möjliggör att kunna ändra juridiskt kön, bidragit till att transpersoner fått mer frihet och bättre livskvalitet. Att en av samhällets mest utsatta grupper får stärkta friheter behöver inte ske på bekostnad av majoritetssamhället eller jämställdhetsarbetet.

Många av de starkaste kritikerna till den här typen av lagstiftning tillhör samma grupper och partier som också på många andra sätt vill begränsa transpersoners rättigheter och alla kvinnors rättigheter till sina kroppar. Det är mot dessa strömningar som vi behöver ta kampen.